Dessa månader har varit en jobbig tid för mig. Påbörjade en utbildning med trevliga människor som fick mig att må bra, min farmor dog, jag slutade utbildningen, jag fick jobb, läkarna konstaterade att jag va nära på att gå in i väggen, utbrändhet..

 

Jag vet hur jag är som person, en öppen, glad, sprallig människa. Men jag pratar sällan om hur jag mår. Jag lyssnar gärna på andras problem och försöker hjälpa dom men tar inte tag i mina egna eller frågar andra om råd. Tillslut säger väl kroppen ifrån?

 

Jag har min älskade Thea på lite mer än två år, kan väl nästan säga att jag har varit ensamstående sen hon föddes, visst jag har haft hjälp från andra men inte haft en karl vid min sida. Det tär väl på en att uppfostra och sköta om henne själv. Jag älskar henne mer än allt annat i hela världen. Men jag förstod väl kanske inte att de vart lite väl mycket där ett tag. Alla tankar kring allt med Thea och vårat liv, Thea's pappa som är här till och från, tankar kring alla besök och hur man ska gå tillväga.

 

Idag står jag här, lite starkare än innan allt brakade. Jag har ett jobb, en egen ekonomi, underbara arbetskollegor och chefer. En familj som ställer upp, en extra familj som även dom ställer upp. Jag vill tacka er alla som alltid stått vid min sida och stöttat mig i vått och torrt. Även alla mina underbara vänner, spec Mirre som låter mig sätta mig på hästryggen och glömma allt för en stund.